Insändare: "Varför får man inte längre säga vad man tycker?"

Insändare från läsekretsen

Jag är en gammal man och har röstat på arbetarepartiet i hela mitt liv. Jag har arbetat på sågen i fyrtiotre år, betalat skatt varenda öre och aldrig begärt något extra. Nu undrar jag bara en enkel sak: varför får man inte längre säga vad man tycker?

Jag säger inget konstigt. Jag säger sådant som alla i min bekantskapskrets också ser och säger, fast bara i garaget numera. Men säger man det högt så heter det att man är både det ena och det andra. Min sonhustru vill inte längre komma på söndagsmiddagarna.

Jag undrar bara när det blev så här, och vem som bestämde det, för jag kan inte minnas att jag blev tillfrågad.

Sven-Erik, 74, Hudiksvall

---

Redaktionen svarar:

Tack Sven-Erik, för din insändare, som vi publicerar i lätt redigerad form. Det är precis den här sortens frågor vi vill se fler av, eftersom de ger oss tillfälle att förklara.

Först det viktiga: du får säga vad du tycker. Det är en missuppfattning att man inte får det, och forskningen visar att de som upplever att de inte får säga vad de tycker i själva verket säger det ovanligt ofta, bland annat i insändare.

Vad du däremot kan uppleva är att omgivningen svarar. Det kallas för samtal och är en del av demokratin, den del där du har fel.

Vi noterar också formuleringen "sådant som alla ser". Här vill vi stilla påminna om att seendet är en tolkningsakt, präglad av position och privilegium, och att garaget som rum har en väl dokumenterad slagsida i forskningen.

Din sonhustru har inte svarat på vår förfrågan, men vi väljer att tolka hennes tystnad som ett rop på det samtal du ännu inte är redo för. Det finns en studiecirkel i Hudiksvall. Vår chefredaktör kommer att närvara personligen.

Vi hörs, Sven-Erik. Vi hörs.

Redaktionen