Ledare: Vardagsrasismens botemedel är att vi svenskar äntligen integrerar oss

STOCKHOLM. Det talas mycket om vardagsrasism nu. Blickar i tunnelbanan. Väskor som byter axel. Grannar som hälsar lite för kort. Och varje gång landar samtalet i samma trötta fråga: varför integrerar de sig inte?

Jag vill vända på frågan. Varför integrerar vi oss inte?

Sverige är i dag ett nytt land, rikare och mer mångfacetterat än det jag växte upp i. Men mitt i denna blomstring står en grupp och stampar, ovillig att ta steget in i det nya samhället: vi svenskar. Vi bor kvar i våra egna områden. Vi umgås nästan uteslutande med varandra. Vi håller fast vid våra seder, vår mat och våra högtider som om ingenting hade hänt. Många av oss kan inte ett ord arabiska, trots att språket i dag talas i var och varannan svensk stad.

Det, kära läsare, är den verkliga parallellsamhällesproblematiken.

Vardagsrasismen försvinner inte genom fler kampanjer riktade mot de nya svenskarna. Den försvinner den dag vi gamla svenskar gör oss hemmastadda i det nya Sverige. Kommunerna borde erbjuda oss det stöd vi behöver: introduktionsprogram, språkkurser, kanske en kontaktfamilj. Jag har föreslagit arbetsnamnet SFS: Svenska förhållanden för svenskar.

Dag Hammarskjöld lärde oss att den längsta resan alltid är resan hemåt. Jag tänker att han menade ungefär detta.

Själv har jag börjat min integrationsresa i det små. I våras lärde jag mig säga "salam" till min granne i trappuppgången. Han svarade "tjena Gunnar" på bred skånska, och vi log båda åt stunden. Han har bott i huset längre än jag. Men det är just så integration ser ut: två människor, mitt i steget, på väg mot varandra från var sitt håll. Ingen av oss är framme än.

Somliga kommer att kalla den här ledaren naiv. Det gör mig ingenting. Jag har kallats naiv i femtio år och det har ännu aldrig hänt mig något ont, vilket jag ser som ett bevis på att tilliten fungerar.

Vi har alla en resa att göra. Låt oss packa lätt: nyfikenhet, ödmjukhet och en termos.

Din vän, Gunnar