Ledare: Låt oss vara generösa mot den besegrade. Det räcker att han erkänner

Rösterna är nästan räknade, och när detta läses är de kanske räknade helt. Jag har följt elva val från den här stolen, och varje gång har jag påmint mig om samma sak: ett valresultat är inte en segerlista, utan en inbjudan.

Därför vill jag säga något till dem som förlorade.

Vi ska inte triumfera. Den frestelsen finns, och jag känner den själv, men den leder ingen vart. Det talas nu om att den besegrade bör ringa och erkänna sig slagen, och jag förstår otåligheten. Men ett erkännande som avkrävs är inget erkännande. Det ska komma av sig själv, i lugn och ro, gärna över en kopp kaffe, och gärna före veckans slut.

Ty det är först när man har erkänt att man kan börja förstå varför.

Här har vi som fick rätt ett ansvar. Vi måste förklara. Inte skuldbelägga, inte förlöjliga, utan tålmodigt gå igenom vad som hände och varför det var riktigt att det hände. Många av dessa väljare är kloka människor som helt enkelt har fått otillräcklig information under mycket lång tid, i vissa fall hela livet.

Jag föreslog i går på redaktionsmötet att vi bjuder in dem till ett samtal. Inte en debatt, för debatten har vi redan haft, och den avgjordes söndagen den trettonde. Ett samtal. En studiecirkel om sex kvällar, där vi tillsammans läser valresultatet och samtalar om det. Moa har lovat att hålla i den tredje kvällen, som handlar om att sörja utan att förneka.

Någon invände att de kanske inte vill komma. Det är möjligt. Men då vet vi ju något viktigt om dem, och det är också ett resultat.

Jag har läst att vissa av förlorarna anser att valet handlade om frågor som aldrig fick diskuteras. Det gör mig uppriktigt bekymrad, eftersom de diskuterades i fyra år. Att man inte känner sig lyssnad på när man har blivit lyssnad på är ett tillstånd som kräver hjälp snarare än svar, och sådan hjälp finns numera att få.

Låt oss alltså vara storsinta. Låt oss räcka ut handen, hålla den utsträckt, och inte dra tillbaka den i första taget.

En utsträckt hand ska förstås tas emot. Annars hänger den bara där, och det blir obekvämt för alla.

Vi lyssnar gärna på dem. Så snart de har förstått.

Din vän, Gunnar